Scan barcode
A review by lunaseline
Winterkill by Ragnar Jónasson
2.0
Jag vet faktiskt inte varför jag envisas att läsa Jónasson längre. Efter 6 böcker som jag gett ljumma treor borde jag väl veta bättre...? Nåja, nu blir det faktiskt en tvåa, och så kanske jag lär mig till nästa gång hans namn dyker upp på bibliotekslistan...?
Jag gissar visserligen att det varken är hans halvdana intriger eller stela karaktärer som gör att jag återvänder: det är miljön. För visst är väl Island galet passande för kyliga deckare ändå...?
Grejen är, vilket jag inser nu under läsning av den sjunde boken, att språket och känslorna är minst lika kyliga som omgivningarna. Jag vet att Jónasson är Christie-fantast, och visst har den brittiska ladyn också tendens att skriva något kantiga figurer... men hos henne blir de liksom genuina. Det finns saker mellan raderna, saker som saknas här. Eller, annorlunda uttryckt: jag skiter i hur det går för Ari Thor. Och jag blir tokig på att hans författare envisas med att upprepa och re-introducera både personer och händelser ständigt - trots att bokens korthet gör att den läses på ett par timmar. (Jo, jag minns att Ari och Kristins förhållande tagit slut och att han velar vad han vill, tack - för 15:e gången...).
I den här boken är mysteriet inte ens ett mysterium, och tar slut mer än löses. Återigen något Agatha hade kunnat göra, men med mer finess.
Tur för Jónasson att Island är Island!
Jag gissar visserligen att det varken är hans halvdana intriger eller stela karaktärer som gör att jag återvänder: det är miljön. För visst är väl Island galet passande för kyliga deckare ändå...?
Grejen är, vilket jag inser nu under läsning av den sjunde boken, att språket och känslorna är minst lika kyliga som omgivningarna. Jag vet att Jónasson är Christie-fantast, och visst har den brittiska ladyn också tendens att skriva något kantiga figurer... men hos henne blir de liksom genuina. Det finns saker mellan raderna, saker som saknas här. Eller, annorlunda uttryckt: jag skiter i hur det går för Ari Thor. Och jag blir tokig på att hans författare envisas med att upprepa och re-introducera både personer och händelser ständigt - trots att bokens korthet gör att den läses på ett par timmar. (Jo, jag minns att Ari och Kristins förhållande tagit slut och att han velar vad han vill, tack - för 15:e gången...).
I den här boken är mysteriet inte ens ett mysterium, och tar slut mer än löses. Återigen något Agatha hade kunnat göra, men med mer finess.
Tur för Jónasson att Island är Island!