Scan barcode
A review by emelir
A Confession by Leo Tolstoy
3.0
‘’(...) thousands of us, contradicting and abusing one another, published and wrote with the aim of teaching others. Failing to notice that we knew nothing, that we did not know the answer to the most basic question of life – what is good and what is evil – we all spoke at the same time, never listening to one another. At times we indulged and praised each other in order to be indulged and praised in return, at other times we grew angry and shrieked at each other, just as if we were in a madhouse. (...) It is now clear to me that there was no difference between our behaviour and that of people in a madhouse; but at the time I only dimly suspected this and, like all madmen, I thought everyone was mad except myself.’’
Jag har svårt att riktigt samla tankarna kring denna lilla bok. Det är visserligen Tolstojs personliga bekännelser kring sitt sökande efter meningen med livet, men i en stor del av boken står han mest bara och trampar omkring. Han upprepar gång på gång hur det inte finns någon mening med livet, och att skapa sin egen mening finner han inte är tillräckligt. I sin existentiella kris lämnar han även sin tro bakom sig. Inte ens den kan ge honom de svar han söker. Han vänder sig till Schopenhauer, Salomo, och Buddha. Men även där tar det stopp. Ingen tycks kunna ge honom ett svar som är tillfredsställande nog i jakten efter mening. Han påpekar likväl hur otroligt förödande det är att alla stora tänkare, genom alla tider, någon gång har burit på tankar som liknar hans egna. Men ändå har det inte uppkommit något ordentligt svar på vad meningen med livet faktiskt är (enligt honom då). Vilket enbart bidrar till en ännu starkare förtvivlan hos honom. Men tillslut leder dock hans envisa trampande till att han börjar söka sig bortom sin egen vardag, och bortom de lärda personerna i hans omgivning och allt han någonsin vetat om. Han söker sig istället till det vanliga folket där han finner något som är genuint och av värde. Ett annat typ av liv, och där kristendomen är ständigt närvarande (men på ett annat vis än i hans egen klasstillhörighet). Här finner han någon slags mening, och med tiden börjar han likväl att hitta tillbaka till sin egen tro. Men denna gång från en ny synvinkel – alla nya erfarenheter och lärdomar har kommit att lägga ett nytt ljus över Gud. Och där börjar hans mening med livet att uppenbara sig.
Det kanske var en lite halvdålig idé att gå direkt från Cioran till Tolstoj i dessa tankar, för om Cioran slår ner gräset till jorden, så går Tolstoj där med en slö lie och liksom tafatt slår ner några strån här och var. Han är pessimistisk till livet, men inte tillräckligt för att det ska ge någonting. Han ställer sig mest emot det som tidigare har sagts, och tycker inte att någonting är tillräckligt (förrän han hittar tillbaka till sin tro då). Allt är fel, och alla har fel typ. Vilket blir lite tröttsamt tillslut. Men ja, det det är ju också en bok som består av hans personliga bekännelser så det får ju vara så liksom. Tror jag mest bara saknade Ciorans humoristiska butterhet :))
Jag har svårt att riktigt samla tankarna kring denna lilla bok. Det är visserligen Tolstojs personliga bekännelser kring sitt sökande efter meningen med livet, men i en stor del av boken står han mest bara och trampar omkring. Han upprepar gång på gång hur det inte finns någon mening med livet, och att skapa sin egen mening finner han inte är tillräckligt. I sin existentiella kris lämnar han även sin tro bakom sig. Inte ens den kan ge honom de svar han söker. Han vänder sig till Schopenhauer, Salomo, och Buddha. Men även där tar det stopp. Ingen tycks kunna ge honom ett svar som är tillfredsställande nog i jakten efter mening. Han påpekar likväl hur otroligt förödande det är att alla stora tänkare, genom alla tider, någon gång har burit på tankar som liknar hans egna. Men ändå har det inte uppkommit något ordentligt svar på vad meningen med livet faktiskt är (enligt honom då). Vilket enbart bidrar till en ännu starkare förtvivlan hos honom. Men tillslut leder dock hans envisa trampande till att han börjar söka sig bortom sin egen vardag, och bortom de lärda personerna i hans omgivning och allt han någonsin vetat om. Han söker sig istället till det vanliga folket där han finner något som är genuint och av värde. Ett annat typ av liv, och där kristendomen är ständigt närvarande (men på ett annat vis än i hans egen klasstillhörighet). Här finner han någon slags mening, och med tiden börjar han likväl att hitta tillbaka till sin egen tro. Men denna gång från en ny synvinkel – alla nya erfarenheter och lärdomar har kommit att lägga ett nytt ljus över Gud. Och där börjar hans mening med livet att uppenbara sig.
Det kanske var en lite halvdålig idé att gå direkt från Cioran till Tolstoj i dessa tankar, för om Cioran slår ner gräset till jorden, så går Tolstoj där med en slö lie och liksom tafatt slår ner några strån här och var. Han är pessimistisk till livet, men inte tillräckligt för att det ska ge någonting. Han ställer sig mest emot det som tidigare har sagts, och tycker inte att någonting är tillräckligt (förrän han hittar tillbaka till sin tro då). Allt är fel, och alla har fel typ. Vilket blir lite tröttsamt tillslut. Men ja, det det är ju också en bok som består av hans personliga bekännelser så det får ju vara så liksom. Tror jag mest bara saknade Ciorans humoristiska butterhet :))