Reviews

Winterkill by Ragnar Jónasson

Only show reviews with written explanations

noisivweneht's review against another edition

fast-paced

Plot- or character-driven? A mix
Strong character development? No

3.75

Reminded me of old mystery books I used to read in school. Not like page turning crazy at the end of every chapter, but I thought it was good. I enjoyed it.

I will say I really wished Ari would have covered the mother’s murder up because fuck that dude. But is what it is

rainbowowlets's review against another edition

Go to review page

dark mysterious fast-paced

Plot- or character-driven? Plot
Strong character development? No
Loveable characters? No
Diverse cast of characters? No
Flaws of characters a main focus? Yes

3.0

edenfaulkner's review against another edition

Go to review page

dark mysterious slow-paced

Plot- or character-driven? Plot
Strong character development? No
Loveable characters? No
Diverse cast of characters? No
Flaws of characters a main focus? No

2.0

The writing style felt awkward, presumably because English is not the author’s first language. It took some effort to overlook this and get to the solution of the mystery at the end which I thought, based on reviews I had seen of this book, would be surprising and complicated. But it definitely wasn’t!

The most obvious suspect turned out to be the culprit and there was way too much focus on the main character’s very boring personal life.

The “big reveal” fell totally flat with me and I felt almost silly for bothering to finish the book.

lunaseline's review against another edition

Go to review page

2.0

Jag vet faktiskt inte varför jag envisas att läsa Jónasson längre. Efter 6 böcker som jag gett ljumma treor borde jag väl veta bättre...? Nåja, nu blir det faktiskt en tvåa, och så kanske jag lär mig till nästa gång hans namn dyker upp på bibliotekslistan...?
Jag gissar visserligen att det varken är hans halvdana intriger eller stela karaktärer som gör att jag återvänder: det är miljön. För visst är väl Island galet passande för kyliga deckare ändå...?
Grejen är, vilket jag inser nu under läsning av den sjunde boken, att språket och känslorna är minst lika kyliga som omgivningarna. Jag vet att Jónasson är Christie-fantast, och visst har den brittiska ladyn också tendens att skriva något kantiga figurer... men hos henne blir de liksom genuina. Det finns saker mellan raderna, saker som saknas här. Eller, annorlunda uttryckt: jag skiter i hur det går för Ari Thor. Och jag blir tokig på att hans författare envisas med att upprepa och re-introducera både personer och händelser ständigt - trots att bokens korthet gör att den läses på ett par timmar. (Jo, jag minns att Ari och Kristins förhållande tagit slut och att han velar vad han vill, tack - för 15:e gången...).
I den här boken är mysteriet inte ens ett mysterium, och tar slut mer än löses. Återigen något Agatha hade kunnat göra, men med mer finess.
Tur för Jónasson att Island är Island!